Hörru. Det är en sak vi måste prata om. Du och jag och alla andra som jobbar med rekrytering måste steppa upp och ta vårt ansvar för att alla kandidater ska få rätt återkoppling i rätt tid.
Handen på hjärtat; hur ofta möter du kandidater som uttrycker besvikelse över hur de har blivit behandlade och bemötta under en rekryteringsprocess?
Jag gör det på tok för ofta. Att inte gå vidare i en anställningsprocess kan vara nog så tufft. Men att dessutom känna att man inte blir behandlad med den respekt man förtjänar känns som ett minst sagt onödigt lidande. Ofta handlar det om att uppföljningen har blivit påfallande opersonlig. Eller, i värsta fall, uteblivit helt! Så kan vi väl inte ha det..?
Var går det fel?
När jag sökte mig till rekryteringsbranschen en gång i tiden, drevs jag till stor del av mitt intresse för människor, och tillfredsställelsen i att lyckas matcha rätt kandidat med rätt företag. Och så här är det för de flesta jag känner som arbetar med rekrytering. Med andra ord borde problemet inte bottna i nonchalans, eller att rekryteraren faktiskt inte bryr sig om andra människor (snacka om fel yrkesval, i så fall… ). Sannolikt handlar det i stället om att processen brister – inte sällan med tidsbrist som en stor bov i dramat. Och priset vi alla får betala är högt – kandidaten som känner sig illa behandlad, och vi inom branschen som gör så gott vi kan men ändå får dras med att branschen som helhet har fått sig en törn till följd av vi faktiskt ofta brister i vår uppföljning.
Men var i processen går det egentligen fel, och varför? Är det så att uppföljningsprocessen i sig inte är genomtänkt eller rimlig. Eller är det så enkelt att tiden faktiskt inte räcker till? Kanske en kombination av båda, eller något helt annat? Jag vågar påstå att de flesta av oss verkligen förstår att återkoppling och uppföljning är viktigt. Men ändå hamnar vi här…
Hur tänker du i den här frågan? Vad får du för feedback från dina kandidater och vad tror du att problemet beror på?
Hör gärna av dig och berätta om dina erfarenheter och tankar – tillsammans kanske vi kan komma tillrätta med problemet?